fredag 26 februari 2010

Fredag eftermiddag!

Jaha… Då har det blivit fredag igen! Och när det är fredag tycker jag att man ska vara glad, snäll och romantisk! Och för att hjälpa er med att bli just det ska jag berätta en liten historia…

Den här händelsen ägde rum för ganska många år sedan på en av mina resor. Jag befann mig i en liten stad som heter Como i norra Italien. Jag vet inte om ni varit där, men det är en typisk liten pittoresk Nord-Italiensk stad med höga berg runtom och tillhörande sjö förstås.

Jag bodde på vandrarhemmet som ligger ungefär en kilometer utanför staden, uppefter sjöns västra strand.

En kväll satt jag på utsidan och skrev vykort. Det var på den tiden inte alla hade mobiltelefoner och datorer utan det hände att men både skrev och fick vykort. Då svänger vräkigaste BMW:n in på parkeringen och värsta snobben kliver ur med resväskan och tar in på vandrarhemmet.

Jag tänkte inte mer på det utan satt kvar med vykorten och rödvinet och tittade på utsikten över sjön. Men det dröjde inte länge förrän killen kommer ut och tar sikte på mig… Och fast jag gör mig så osynlig som möjligt kommer han och sätter sig hos mig. Onödigt nära, tyckte jag som helst ville vara själv. Och han började prata. Det kunde han! Ni skulle ha känt igen ”typen”. En ung, självsäker Amerikansk kille som är klar med universitetet och är ute och reser för pappas pengar innan han ska börja jobba på pappas advokatkontor…

Efter att han berättat sitt livs historia börjar han fråga om mina vykort, och avslutar med att fråga var jag köpt de. Vykort kan man ju köpa var som helst inne i stan säger jag. Men han vill att jag ska följa med och visa. Och han tjatar och tjatar… Till slut säger jag ja och vi börjar gå in mot stan efter sjön.

Månen var full ovanför bergen och speglade sig i vattnet. Långt där framme såg man stadens vita lampor. Annars var det mörkt men väldigt vackert…

Och då kom frågan jag fruktade men ändå, på något vis, visste skulle komma: Tycker du om flickor eller pojkar? Ja du, sa jag, jag är ledsen men tyvärr tycker jag allt om flickor sa jag. Och nu kommer själva poängen på historien. Och den är sann! Han sa: Vilken nedrans otur jag har! Du är den snyggaste och mest attraktivaste mannen jag någonsin har träffat! Och så gillar du inte killar!

Det är nog den finaste komplimangen jag någonsin fått!

Sen blev det förstås lite stelt mellan oss men vi hade skapligt trevligt resten av kvällen. Men det kunde ju förstås inte ”bli” något mellan oss... Och det är ju en väldig tur för då hade jag ju inte haft den underbaraste lilla familjen jag har som jag nu skall åka hem till!

Men tänk OM jag hade varit lagd åt andra hållet… Då kanske det hade varit mig ni sett på TV i ”Svenska Hollywoodfruar” i stället för den där Anna Anka! Det vore väl mycket roligare än att titta på den där Ankan? :-)

Hur blev det nu då när ni läst detta? Blev ni glada, snälla och romantiska? Jag hoppas det i alla fall!

Vore det inte för att detta var en sann historia skulle jag väl nästan kunna bli författare?

Här kommer en bild från staden Como:

5 kommentarer:

  1. Min tanke är: Vad lugnt å skönt livet var förr. När man kunde åka till alperna och åka skidor utan att behöva turas om att åka med barn, vara med barn som inte vill åka. När man slapp slita isär barn som slåss hela tiden. När man kunde äta en middag utan att behöva avbryta för att torka bajs, torka utspilld juice, torka gardiner fulla med ketchup. Det var tider det...

    SvaraRadera
  2. Så, en unge bajsad, då äter vi lite igen.

    SvaraRadera
  3. Och så ska mjölken torkas upp från golvet...

    SvaraRadera
  4. Och så har stendöva Ebba lärt sig höja ljudet på TVn. Hörs Nicke Nyfiken till Molkom?

    SvaraRadera
  5. Oj! Mycket Mats på en gång! Men det kan aldrig bli för mycket Mats! :-) Nä, vi hörde inget...

    SvaraRadera