Saker att se fram mot...

I dag när jag joggade på cykelvägen som går efter Molkomsjön kom jag på: Jag har en kanot där hemma som väntar på mig! Jag fick den av min lilla pappa förra sommaren (han har gjort den själv!). Det blev inte av att jag använde den något förra sommaren på grund av en bebis som pluppade ut (två minuter efter att vi anlände till BB på det konstigaste landets nationaldag. Jag vet att det är sådana som läser här som snart ska ha sitt andra barn så jag funderar på att skriva lite om vårat "äventyr" framöver :-). ) Men i alla fall: Nu är jag sugen på att paddla! Isen måste väl försvinna någon gång hoppas jag...

Sen förstår jag att ni undrar varför pappa gav kanoten till mig. Nä, han har inte slutat paddla. Det blir säkert många varv runt Sollerön i sommar skulle jag tro. Men han har gjort en kanot till så han behövde inte den här...

Angående paddling: När jag joggade kom jag att tänka på en artikel jag tror jag läste i tidningen "Spring Time" för typ tusen år sedan. Jag kommer inte ihåg exakt vad det stod, men den handlade om en av de hårdaste bland de tuffa som hette Rune Larsson. Han bodde i Trollhättan tror jag. Han kunde springa ner till Ystad, sen paddlade han upp till Haparanda, sen sprang han ner genom Finland och vidare genom Europa över Alper och Pyrineér och längst ned till södra Portugal. Där lånade han en kanot och paddlade upp genom Biscaya och Engelska kanalen och vidare till Göteborg. Sen sprang han hem till Trollhättan.
Och det var förmiddagspasset. Eftermiddagspasset kunde se ungefär lika ut. Men i Portugal valde han istället att simma till Alaska sen tillbaka förbi Island... Som sagt: Han var tuff! (Men det kan hända att jag överdriver liiiite :-) ) Och jag är inte säker, men jag tror han håller på än. Jag har sett att Ingmarie har en länk till en som heter Rune Larsson, men jag har inte vågat titta efter om det är samma person. Men jag skulle tro det...

Här är min kanot:

Drog ni något på munnen åt "Ballar av stål"? Om inte så vill jag veta:

Vad skrattar NI åt?